Skärmflygning

1 post / 0 nya
Adde
Offline
Veteran
Veteran
Blev medlem: 2003-09-06

Här kommer en ganska rolig berättelse:

Min reskompis Linda och jag hyrde en taxi för att åka till Fort Aguada och upp till de norra stränderna. Fort Aguada var väldigt fin, mycket inhemska turister var det och vi fick vår egen personliga guide som kände vår taxichaufför Furtado.

Furtado förblev vår chaufför under hela semestern faktiskt!

Efter Fort Aguada åkte vi till Candolim och Sinquerim. Väldigt vackert område med fina hotell och små marknadsstånd efter vägen ned mot stranden. Då såg Linda att man kunde åka fallskärm bakom båt och det var dem som frågade oss ifall vi ville åka bananbåt, vattenskoter, till och med parasailing.

- Nej, sade jag glatt. Men jättegärna en annan gång!

- Men Andreas, kan vi inte åka? Du sade att du skulle åka det här nere, svarade Linda.

- Ja, men detta är ju faktiskt bara andra dagen. Vi har tolv dagar kvar! Man skall inte stressa med allting. Det här kan man göra imorgon, eller övermorgon, eller dagen därpå. Nu... nu tycker jag att vi går nerför vägen och tittar på stranden från det hållet, svarade jag och började gå.

Furtado frågade då om vi ville åka parasailing eftersom jag hade stått och tittat på det ett tag.

Mycket velande fram och tillbaka och Linda frågade och frågade. Hon ville inte ge upp. Till slut gick jag med på det. Promenaden bort dit längsmed stranden kändes som fruktansvärt länge. Meter efter meter och det kändes som att det aldrig tog slut. Ibland får man den känslan när man frågar sig själv vad man egentlgen är på väg att ge sig in på.

Furtado hade prutat åt oss med en kille som hette Paul uppe på vägen och indier verkar känna alla! Han som gick med oss var väldigt snäll, pratsam och trevlig!

Till slut kom vi fram: tre andra personer fram till oss när Paul sade högt på hindi/kokani. Paul och en av de andra tog hand om mig och de två övriga hand om Linda. De satte på mig en sele och flytväst, drog åt, men när jag skulle gå så åkte selen ned till knäna och var näst intill på att snubbla framför en fullsatt restaurang alldeles intill. Man blir väldigt nyfiken när man ser något som händer, så det som satt på restaurangen tittade med stora, glada ögon när jag, såg vettskrämd och någorlunda ångestfylld ut.

Linda var alldeles lugn och glad, precis som vanligt!

- Men Andreas, titta på din sele! Den sitter ju alldeles för löst! skrattade och pekade hon.

- Nej, den sitter inte löst. Den måste bara justeras, sade jag och drog upp den.

Instruktörerna tittade ned på selen och log ganska brett.

- Andreas, okey... okey, okey, we just need to do something about it. It's a bit loose, sade Paul.

Lindas sele satt ganska löst också. Lösare än min till och med, tyckte jag.

Två stycken började rycka i min sele och ställa in den. Till slut satt den ganska bra, men de insisterade att den skulle dras åt ännu mer och då blev den obekväm istället.

Furtado var helt ivrig med kameran och tog bild på bild. Kameran blixtrade hela tiden (dessa bilder har inte hamnat i fotoalbumet utan är säkert förvarat).

Vi fick ställa oss inuti fallskärmen: Linda fram och jag bak. En av instruktörerna spände fast Linda medan de övriga samt Furtado förklarade för mig hur jag skulle gärna när fallskärmen skulle gå nedåt. Furtado insisterade på att de skulle vissla i visselpipan två gånger, medan Paul sade en gång och de övriga två någonting mitt i mellan. Paul visade också hur man skulle ta tag med båda armarna eftersom det skulle bli fruktansvärd tungt.

- Åh, varför förstår jag inget av vad de säger? Vi lär ju aldrig komma ned, tänkte jag.

Man kände ganska stort ansvar också eftersom jag skulle få ned fallskärmen. Linda skulle inte kunna påverka något alls. Hon erkände i efterhand att hon bad en bön att jag verkligen förstod vad de menade.

De spände fast mig och de började vinka till killarna ute i båten. Sedan började det riktiga hårdhänta. Alla fyra drog förbryllt i fallskärmen, Linda snubblade framlänges och jag hade nog jobbigt att inte falla och samtidigt försöka dra med mig Linda som släppades på sanden eftersom fallskärmen åkte längre och längre ut mot havet. Två turister som stod ganska nära insåg att de var tvunga att springa om vi inte skulle flyga på dem. Omkring en meter från havet lyfte vi och åkte upp.

Känslan när man lyfte är obeskrivlig. Det var som att vara en fågel. Allt under släpptes och försvann.

Sedan började det andra ångestmomentet. När skulle jag dra i repet?

Furtado sade att vid första gången de visslar skall jag dra en stund, sedan släppa. Paul sade det inte. Till slut hörde jag en ganska avlägsen visselpipa och då började: "Skall jag, eller skall jag inte".

Det slutade med att jag drog i repet. Vi började gå nedåt, mer nedåt. Lindas solglasögon som hon hade på huvudet fick jag på mig eftersom de blåste av.

- Passa båten! skrek Linda. Det var en båt under oss som vi var ganska långt från, men det kändes ganska nära när jag tittade nedåt och jag släppte repet. Vi lyfte en bit och svängade därefter. Då visste jag iallafall att nu skall jag dra och det hårdare som aldrig förut.

Till slut hördes... en riktig kraftig visselpipa! Då tog jag i allt vad jag kunde med båda händerna, drog ned repet tills jag fick det under hakan och lutade mig på det (de sade att jag skulle göra det). Det var som att dra i något stumt. Väldigt tungt och jobbigt. En av killarna nere på marken visade att jag skulle dra ännu mer, så jag drog tills jag nästan stod på repet (inte bokstavligt, men nästan).

Marken kom närmare och närmare. De började sträcka ut armarna. Vi landade på fötterna båda två!

Om den var så roligt vet jag inte, men nu i efterhand skrattar jag åt det ganska mycket åt alla roliga tankar och ångestattacker man hade, för ingenting!

Andreas